måndag 5 april 2010

JR / Exposition Paris 2009 - Ile Saint Louis


JR / Exposition Paris 2009 - Ile Saint Louis
Uploaded by JR. - Arts and animation videos.

http://www.jr-art.net/

En kort novell

När jag var liten bodde jag alltid på landet under somrarna.
Det var på den tiden då klockan inte bestämde när jag skulle gå och lägga mig - Det gjorde istället solen.
När det blev mörk kom jag hem.
På sommaren blev det inte riktigt mörkt, men jag måste ju komma hem någon gång, så när jag inte längre kunde se solen – så gick jag hem.

Det var på den tiden då sommarlov var sommarlov, inte sommarjobb.
Sommar var sommar, vinter var snöiga lekar, och julafton var inte ännu en sprucken illusion av lycka.

När jag var liten var sommarnätterna alltid varma… mycket varma.
Därför stod alltid fönstret öppet till mitt rum på andra våningen till den idylliska röda torpet med dom vita knutarna på landet.

När jag inte längre såg solen gick jag hem, upp för trappan in på mitt rum och tog av mig kläderna. Innan jag la mig brukade jag knyta ett snöre kring fotleden som jag sedan hängde ut genom fönstret. I ändan på snöret band jag fast en bit aluminiumfolie.
Därefter la jag huvudet på kudden. När kudden blev varm vände jag på den så att den blev kall, när den sedan blev varm igen vände jag på den igen så den blev kall. Till slut somnade jag. Jag sov mycket djupt, tills någon rykte i snöret!
Det var mina vänner som väckte mig. Deras ficklampor reflekterades mot aluminiumbiten och skapade fina mönster på den mjuka, gröna gräsmattan utanför mitt fönster. Jag klädde på mig mina blåa favoritshorts, satte på mig min smutsiga turtles-tröja och klättrade ut genom badrumsfönstret, ner på veranda taket och ner för stuprännan.
Skor hade jag aldrig på sommaren.
Vi brukade gå ner till min farfars bod, så tysta vi kunde och sedan samla på oss verktyg. Hammare, spik, avbitare, skruvmejslar, skruvar, handskar och sågen. (Fast min far hade sagt att jag inte fick röra den för jag var för liten).
Sedan stack vi iväg, på tysta fötter, från sovande föräldrar.

Det var långt till våran hemliga plats i skogen. Den låg på andra sidan sjön, så vi fick småspringa hela vägen genom den magiska natten för att hinna.
När vi kom fram började vi bygga.
Träkojan hade redan blivit stor nog för oss alla. Tak, väggar, två rum, ett vardagsrum som vi skulle sätta in en tv i, och ett sovrum med några kuddar som sedan skulle bli en säng. En stege hade vi byggt också, det blev lättare så eftersom vi tänkte att vi skulle vara säkrast från alla leoparder, lejon och mammutar om kojan var högt uppe.
När brädorna eller spikarna tog slut brukade vi leka indianer och ”kabojs” ute i skogen kring sjön.
Det slutade alltid med att någon såg eller hörde något, som gjorde att någon annan skrek, och därefter fick alla panik och började springa. Ingen stannade eller såg sig bakåt förrän vi kom fram till en upplyst väg, där vi (efter att ha hämtat andan), skrattade oss dubbelvikta för att sedan gå tillbaka till sjön för att bada, nakna.

Efter en hel natts byggande på våran hemliga koja, efter alla uppslagna knän och skrapade händer gick vi sedan hem. Var och en hem till sig. Upp för stuprännor, över tak, och in genom badrumsfönster. Jag kommer ihåg att jag inte ens han vända på kudden innan jag somnade och kanske drömde om karateufon från Mars.

Nu är jag vuxen men får ibland lust att knyta ett snöre kring min fotled, fästa en aluminiumbit i ändan och hänga ut det genom fönstret på fjortonde våningen här i stan.
Snöret skulle inte räka ner, men om det skulle det - vem skulle rycka i det?
Sommarlov är inte längre sommarlov, vinterlek är inte längre vinterlek.

Jag undrar om kojan på landet finns kvar?
Jag skulle vilja åka dit. Sätta mig bland kuddarna i ”sovrummet” i sängen som tillslut blev färdig. Jag skulle vilja stänga ute vuxenvärldens alla problem, slänga min klocka i sjön och tänka tillbaka.
Jag skulle minnas ett rastlöst barn som bara ville ha sommarlov, inte sommarjobb.
Det var bättre förr.